Drama in i det sista

Jaha, då var det dax att säga hej då - eller på återseende - till denna fantastiska ö som varit mitt hem under fyra månader. Känns overkligt att det lixom är slut nu.



Den vita stranden och det underbart turkosa vattnet.....

Känns jättejobbigt att lämna Coffee och Marie. Mina vapendragare. Såhär kommer jag att minnas dem från vintern 2010, på stranden vid huset.

Sista frukosten på balkongen.....Det var i söndags och kl 9 ringde Jules, hyresvärden, och sa: "De som kikade på lägenheten igår vill ha den. De flyttar in idag så du måste flytta ut nu". TACK! sa jag lagomt glatt.... svalde sista kaffet och sen fick jag rusa in och börja packa ihop med hjälp av Marie. 17 minuter senare var allt ihopkastat i påsar och väskor huller om buller. Ja, varför blir man ens förvånad? Suck. Så de sista nätterna var jag tillbaka där jag började, på Maries bäddsoffa.

Tisdag morron, dagen D, vaknade jag och kunde inte komma ur sängen. Hade såååå ont i ryggen! Det här går aldrig bra tänkte jag och ringde Marie för att få tag på Liz, en irländska som jobbar som massör på gymmet. Underbara Liz ryckte ut och kom hem med massagebänken. Hon var lite tveksam till om jag skulle kunna resa så länge med den ryggen men flyget lyfte först kl 21 så jag tänkte att vi ser under dagen. Började packa ihop (i lusens takt då det lixom inte gick att böja sig så bra) och gjorde en mindre roligt upptäckt. Passet var spårlöst borta!

Precis vad man vill råka ut för. Not. Jag letade i alla påsar och väskor, inte undra på att det inte låg där jag trott eftersom vi packade ihop i 200 knyck några dagar innan. Jag knackade på hos de nyinflyttade och vi letade där. Ingenting. Det var bara till att ringa konsulatet och höra hur de kunde hjälpa mig. "Hej, jag heter Catarina och ska resa hem idag men hittar inte mitt pass. Hur gör jag nu?" "Åh, är det Catarina Eldebro?" säger konsulat-kvinnan. Då visar det sig att en affär har hittat mitt pass och det ligger där för hämtning. Sweet!

Så Marie fick inhandla värktabletter för min rygg och hämta upp passet. Hon e en klippa hon Söderhamnsbruden!

Sista kvällen gick vi på fin-restaurang. Pisces. Jag åt en chili räksallad till förrätt och sen gul fenad tonfisk i pepparsås till varmrätt. Så underbart gott!

Resan hem var ingen lek. Ångrade var tionde minut att jag inte bokat om mig till annan dag då ryggen mådde lite bättre. Från dörr till dörr tog det 24 timmar. Sista flyget, Arlanda - Göteborg, var 3 timmar försenat. Satt bredvid en trevlig kille och vi började prata på. Visade sig att han kom från Hammarstrand! Tänk vad världen e liten!

Väl hemma på Landvetter flygplats möttes jag av ett stort plakat med foto på mig själv och en banderoll "Välkommen hem Catarina". Där stod Emma och Sofia mitt i natten och väntade på mig. Hur gulligt var inte det? Underbart att se några glada ansikten, få några välbehövliga kramar och sen få skjuts fram till dörren med all packning. Tusen tack! Sen hoppade jag in i duschen och sen ner i sängen och sov i 13 timmar!

Jag jobbar just nu stenhårt på att vända tillbaka dygnet, det går inte speciellt bra, hahaha! Ryggen börjar bli bättre, så idag finns nog ingen ursäkt till att inte packa upp. Bara att hugga i. Pratade med Marie i telefon i går kväll och det var både roligt och ledsamt. På ett sätt är det skönt att vara hemma men på ett annat sätt undrar jag vad jag gör här?