Shoppingendorfiner & gamla traditioner

Det är väl märkligt att man kan bli så himla nöjd och lycklig av att shoppa? Vad är det egentligen som sker i kroppen? I går när jag var på väg hem från stan så kände jag mig totalt lycklig och satt och log hela vägen hem. För jag hade 4 kassar i händerna. Lyckoruset sitter nästan kvar än, eller om det är morronkaffet som ger liknande känslor. Vem vet?



Ett nytt batteri till bankdosan blev det äntligen. Det var inte det enklaste att hitta klockreparationsbutiken. Inne i ett apotek finns en trappa, gå upp för den, gå igenom korridoren som ser ut som en kontorskorridor och där, bakom kröken i rum 7, finns en man med en massa klockor. Batteriet han satte i var "så gott som nytt", vad han nu menar med det. Håller det så jag kan betala räkningarna en gång eller två?



Det bidde även en strandbag av billigaste slag och två klänningar. Säga vad man vill om butikspersonalen men de är lika ärliga som i Thailand. "No, you look fat in that". Tack, den tar jag!

Någon sladd till datorn blev det inte. Jag kunde mer om elektronik än mannen i affären som ville sälja på mig en skarvsladd för telefoner. Så jag antar jag får dras med den enerverande superdåliga internetkopplingen ett tag till. Jag hade alldeles precis nyss skrivit klart dagens inlägg och när jag klickade på publicera-knappen så hade jag ingen koppling och allt försvann. Synd att det inte hjälper att skrika (jag provade inget hände).

Nog för jag är norrlänning men någon måtta på att korta av orden får det väl ändå vara?! Jag har svårt att förstå den bajanska dialekten. Till exempel säger de "Sadda" istället för Saturday. Det är ganska lätt att framstå som dum. När jag frågat tre gånger "ursäkta vad sa du" och ändå inte förstår så ler jag bara och hoppas det kan tolkas som ett bra svar. Vad gör man?

Jag har ju nämnt att jag upplever Barbados som ett kinderägg. Inte bara för all choklad (!) utan för att det hela tiden är överraskningar av olika slag. I söndags kom värden förbi och sa att han pratat med Olivia, kvinnan som bodde i mitt krypin före mig. Hon var nu utskriven från sjukhuset och mådde bra på medicineringen och hon var redo att flytta tillbaka. Va? Öh? Så, efter att ha kommit överens om hyran, jag har städat i fem dagar för att få det okej och köpt lite nya grejer in dit så vet jag inte om jag får bo kvar. Suck. Lägenheten bredvid Marie på andra hållet är en trea och den är ledig från 1 april men ännu har de inte hittat någon ny hyresgäst. Så värdens förslag var att OM de inte får en ny hyresgäst där snart så kan jag bo där i april. Ja, det är ju bara en vecka kvar av mars så vi får väl snart se vad som händer.

Vi planerar Maries 40-års dag för fullt. Vi är ett gäng som ska åka på katamarantur på dagen och sen blir det grillfest på kvällen här hemma på stranden. Då kommer nog de flesta av hennes arbetskamrater oxå. Det är inte många Bajaner som kan simma. När de vita åkte runt Afrikas kuster för att samla in slavar så tog de de som fanns i vattnet och på stränderna. Därför bor än i dag de flesta bajaner i inlandet och har av den anledningen inte heller lärt sig simma. "The sea has no backdoor" som de säger. Traditioner är starka.