Drama in i det sista

Jaha, då var det dax att säga hej då - eller på återseende - till denna fantastiska ö som varit mitt hem under fyra månader. Känns overkligt att det lixom är slut nu.



Den vita stranden och det underbart turkosa vattnet.....

Känns jättejobbigt att lämna Coffee och Marie. Mina vapendragare. Såhär kommer jag att minnas dem från vintern 2010, på stranden vid huset.

Sista frukosten på balkongen.....Det var i söndags och kl 9 ringde Jules, hyresvärden, och sa: "De som kikade på lägenheten igår vill ha den. De flyttar in idag så du måste flytta ut nu". TACK! sa jag lagomt glatt.... svalde sista kaffet och sen fick jag rusa in och börja packa ihop med hjälp av Marie. 17 minuter senare var allt ihopkastat i påsar och väskor huller om buller. Ja, varför blir man ens förvånad? Suck. Så de sista nätterna var jag tillbaka där jag började, på Maries bäddsoffa.

Tisdag morron, dagen D, vaknade jag och kunde inte komma ur sängen. Hade såååå ont i ryggen! Det här går aldrig bra tänkte jag och ringde Marie för att få tag på Liz, en irländska som jobbar som massör på gymmet. Underbara Liz ryckte ut och kom hem med massagebänken. Hon var lite tveksam till om jag skulle kunna resa så länge med den ryggen men flyget lyfte först kl 21 så jag tänkte att vi ser under dagen. Började packa ihop (i lusens takt då det lixom inte gick att böja sig så bra) och gjorde en mindre roligt upptäckt. Passet var spårlöst borta!

Precis vad man vill råka ut för. Not. Jag letade i alla påsar och väskor, inte undra på att det inte låg där jag trott eftersom vi packade ihop i 200 knyck några dagar innan. Jag knackade på hos de nyinflyttade och vi letade där. Ingenting. Det var bara till att ringa konsulatet och höra hur de kunde hjälpa mig. "Hej, jag heter Catarina och ska resa hem idag men hittar inte mitt pass. Hur gör jag nu?" "Åh, är det Catarina Eldebro?" säger konsulat-kvinnan. Då visar det sig att en affär har hittat mitt pass och det ligger där för hämtning. Sweet!

Så Marie fick inhandla värktabletter för min rygg och hämta upp passet. Hon e en klippa hon Söderhamnsbruden!

Sista kvällen gick vi på fin-restaurang. Pisces. Jag åt en chili räksallad till förrätt och sen gul fenad tonfisk i pepparsås till varmrätt. Så underbart gott!

Resan hem var ingen lek. Ångrade var tionde minut att jag inte bokat om mig till annan dag då ryggen mådde lite bättre. Från dörr till dörr tog det 24 timmar. Sista flyget, Arlanda - Göteborg, var 3 timmar försenat. Satt bredvid en trevlig kille och vi började prata på. Visade sig att han kom från Hammarstrand! Tänk vad världen e liten!

Väl hemma på Landvetter flygplats möttes jag av ett stort plakat med foto på mig själv och en banderoll "Välkommen hem Catarina". Där stod Emma och Sofia mitt i natten och väntade på mig. Hur gulligt var inte det? Underbart att se några glada ansikten, få några välbehövliga kramar och sen få skjuts fram till dörren med all packning. Tusen tack! Sen hoppade jag in i duschen och sen ner i sängen och sov i 13 timmar!

Jag jobbar just nu stenhårt på att vända tillbaka dygnet, det går inte speciellt bra, hahaha! Ryggen börjar bli bättre, så idag finns nog ingen ursäkt till att inte packa upp. Bara att hugga i. Pratade med Marie i telefon i går kväll och det var både roligt och ledsamt. På ett sätt är det skönt att vara hemma men på ett annat sätt undrar jag vad jag gör här?

Sista arbetsdagen avverkad

Det dök upp en lite annorlunda ansökan på jobbet härom dan. En handskriven lapp, ser ut nästan som skrivet på ett krogblock. Tjejen söker en supervisor tjänst och skryter om sina goda kunskaper i kommunikation. Undrar om hon räknar med skriftlig kommunikation i det? Ber om ursäkt att bilden är felvänd. Jag gav upp efter tredje försöket, den vill helt enkelt se ut så här.



Nu är jag inne på ren hushållstjänstgöring igen. Jobbade sista dagen i fredags. Jag bakade kladdkaka och tog med. Gjorde två stora, 24 bitar till 13 pers, eftersom jag vet de gillar sötsaker här. Men vad jag inte räknade med var att alla tog en rejäl bit av båda två ifall någon skulle vara godare än den andra. Det innebar att vi var fem som redan kl 09.30 snopna fick vara utan kaka. Men det bekom inte de andra alls. Inget dela med sig här inte. Å tre-fika det är ju bara att glömma! Jag hann knappt komma in genom dörren förrän kakorna var på vift. När jag sa att jag tänkt vi skulle fika efter lunch så skrattade de och jag förstod på dem att de trodde jag skojade.


Känns lite märkligt det här att det börjar dra ihop sig. Vill inte ens tänka på att det bara är en vecka kvar tills jag åker hem. Det blir till att maxa dagarna med roliga saker. Det började ju bra med en förkylning och helt däckad igår i feber. Men nu mår jag bättre. Snuvig och trött men ingen feber. Har haft tvättdag som ni ser på tvättlinan bakom mig, och jag lagade lite smarrig svärdfisk till lunch och bjöd in Marie.


Kom just på att jag inte visat några bilder på min nya lägenhet. Nåja, här är delar av köket och utgången till balkongen.

JO men det hände ju en rolig grej i fredags! När jag gick ut och skulle köpa lunch så hör jag hur det är någon som tvärbromsar så det skriker i asfalten och sen hänger på tutan. Jag vänder mig om och där hänger två manliga huvuden ut genom rutan på en lastbil och den ene skriker "My God, you have the most gorgeous ass I ever seen!!!" Själv såg jag nog ut som en guldfisk som gapa efter luft. Sen började alla bilar tuta bakom honom men han brydde sig inte att han spärrade två körfält "Vill du ha mitt nummer?", "Vad heter du?" "Går du här varje dag?" frågorna haglade medan bilarna bakom forsatte att tuta ilsket. DET skulle aldrig hända mig i Sverige.

Äntligen lite tryck i vattenkranen!

I söndags var det Mors Dag här och goda väninnor som vi är fixade jag & Marie picknick och tog med Karen som är enda mamman i gänget ut på utflykt. En för oss ny liten strand och vi fick även några nya små vänner.

Vad händer annars då? Jag jobbar fortfarande. Nu är det sista veckan och sen ska jag slappa i drygt en vecka innan jag styr kosan mot Sverige igen. BA har varslat om strejk dagarna innan och det förb.... askmolnen kommer och går. Vem vet när man får lov att åka hem egentligen? Men så länge jag inte fastnar i London så gör det ju inget.

Jag har fått dille på att dansa. Ja ni läste rätt. Tjejen som nästan vägrat dansa de senaste tjugo åren har nu fått blodad tand. Måste handla om musiken. Får öppna en reggae bar i Göteborg. Så jag och Marie har hängt ute på McBride's flera nätter de senaste veckorna och dansat.

Vi åkte till Oistins och käkade lunch förra veckan, på Surfer's Café. Se så mysigt det ligger! Precis vid vattnet. Och dagens fisk gick inte av för hackor! Galet gott!!!!

Jo men det händer ju stora nyheter på Barbados oxå! Vi har äntligen fått lite tryck i vattnet i vårt hus. Det visade sig vara en läcka under gatan. Så de kom och högg upp ett hål, fixade läckan och åkte. Så nu är det en stor grop mitt i gatan och självklart inga varningsskyltar. Men vi har vatten!!!!! Varmvatten till och med! Jag har inte upplevt varmvatten sen jag kom hit. Underbart! Och att slippa stå slickad efter väggen för att försöka fånga upp de små dropparna med vatten för att få ur schampot. Ett helt annat liv kan man säga att vi fått! Diska går ju som en dans oxå. Wow!

Till helgen blir det katamarantur bland annat. Bokade idag. Ska bli gött! Vi har fått biljetter till finalen i cricket på söndag men eftersom båten var fullbokad på lördag så blir det båttur och ingen cricket final för oss. Jag åker mycket hellre båt och snorklar än tittar på brännboll. Sen får det vara hur mycket världscup som helst.

Idag var jag ner till city en sväng och kom hem med en klänning. Hade tänkt köpa skor men det fanns bara fula. Gick fel oxå och hamnade på gator som inte kanske var så lämpade för en ensam blondin. Jag fick skavsår mellan tårna av flipflopsen efter den lilla extra promenaden. Kom hem svettig och öm mellan tårna, så när Marie kom förbi hittade hon mig bakandes kladdkaka i bikini och klackeskor, hahaha! Här inne vill man helst inte gå utan skor. Har städat slipdamm i fjorton dar men det är fortfarande äckligt överallt.

Vi har en man på jobbet som luktar väldigt mycket svett. Så till den grad att han fått tillsägelser av chefen och lite tips på vad han kan göra för att mildra det hela. I fredags när han kom in så hade han rakat av allt hår och skägg. Nämen Gary, sa jag, snyggt! Kände nästan inte igen dig! "Du" sa han "jag har rakat bort allt hår på kroppen- och då menar jag ALLT hår" sa han och visade med händerna över rygg, bröst och neråt skrevet "och du Cat" sa han och viskade "det är fan vad det kliar!".

Chicken Rita's

I lördags tog Marie och Karen med mig till Chicken Rita's, ett helt underbart matställe som de lyckades träffa på en gång när de körde fel. I ett "garage" på en bakgata lagar Rita den mest fantastiska kycklingen du kan tänka dig. Här i dörren står hennes dotter.

Här nedan är köket, inte stort direkt men vad gör det så länge det blir gott?

Och här sitter vi, enda gästerna just då, bakom trädet ser man ner över havet. Om ni kikar noga kan ni se nåt blått därbakom. Visst är det ett charmigt ställe?! Kommer ni någonsin till Barbados så måste ni ju till Chicken Rita's och äta.

Och så här lycklig blev jag när jag fått in min mat. Serverat i plastkorgar åt vi på papptallrikar med plastbestick. Urcharmigt!

Det var dagens lunch sen bar det iväg till havet, vi tog Dover Beach. Vi blir ju så bra uppassade av Charles där. Han som är gift med en kvinna från Lycksele och som jag har berättat om tidigare.

Ni måste bara klicka upp den här bilden så den blir större så ni ser.... ser ni att "rastan" lindat sitt långa rastahår flera varv runt axeln? Så himla coolt! Lite senare tog han och stoppade ner det i byxfickan, hahaha!

Marie har haft en riktig skitvecka. Började med att hon la plånboken på biltaket när vi åkte från Reggae On The Hill förra helgen. Så den var ju såklart borta. Sedan i början på veckan när hon åkte till jobbet så delade sig moppen i två delar. Som tur var brakade den ihop precis när hon saktat in för att svänga av, annars hade det kunnat gå riktigt illa.

Jag har haft hantverkare hela veckan. De har kaklat om badrummet och köket. Så nu är det slipdamm och skit överallt. Skönt det är över, killarna har jobbat fram till 22-tiden om kvällarna, så det har varit lite påfrestande. Det blev jättebra i alla fall. Idag har vi haft en heldag på stranden, Gail med familj kom över och vi grillade och badade och hade det trevligt.

Jag trodde jag skulle ha jobbat min sista vecka förra veckan men de har svårt att hitta någon ny så jag har lovat att gå in och jobba tre dagar denna vecka som kommer nu. Och eventuellt lika veckan därpå. Jag har bokat om min hemresa och lämnar ön den 25 maj. Det är ju snart! Usch, det känns jättekonstigt!

Jo men just ja, i fredags gick jag och Marie till puben tvärsöver gatan för en afterwork. Då frågar ägaren oss om inte vi kan ansvara för musiken. Jomen visst! Så där satt vi och DJ:ade till kl 2 på natten. Han var jätteimpad och undrade när vi kan komma och spela nästa gång, hahaha!

I går var vi på Reggae Lounge en sväng och dansade. Fullt med folk, jättekul. Det är cricket under nästa vecka här på ön. Nån stor turnering i flera dagar- världscup eller nåt. Vi träffade bland annat på ett gäng australiensare som var här för att titta. Verkar långt att åka för att kika på nåt så tråkigt som cricket....

Lite mera bajanska intryck

Redan kl 07.30 var det nästan 32 grader i lördags morse.
Vi åkte på en liten biltur till östkusten efter jobbet, tänkte äta på vårt favvohak i Bathsheba och ta ett dopp. Efter ca 40 min körning står en vägbom på en bro. Jaha, vägarbete. Man kan ju tycka att det borde funnits en skylt lite tidigare, nu fick vi vända och åka närmare en mil innan vi kunde ta annan väg. Men varför sätta upp en skylt när "alla" ändå vet om vad som sker? Det är ju onödigt. Någon sa att de sagt nåt på en radiokanal någon dag. Och eftersom Bathsheba är en av öns turistattraktioner så har ju självklart alla turister (och vi) lyssnat just då på den kanalen och var fullt medvetna om vägarbetet..... Vilket kanske var tur i oturen att vår omväg tog en timma på kringelikrok vägar för vad får vi se - jo en naken man lunkandes över vägen. Han hade tagit sig en dusch under en kran vid vägkanten och var på väg för att hämta sina kläder på andra sidan. Ingen brådska där inte, vi fick vänta tills han passerat.

Vi hittade ett matställe längs vägen, tvärsöver där jag tagit denna bilden på en färgglad bostadslänga. Det var nog den godaste fisk jag ätit sen jag kom hit, alldeles alldeles underbar!

Idag på bussen till jobbet så klev det på en kvinna med ett litet barn. Inte alls ovanligt och här ger man sin sittplats till en vuxen med små barn. Gör vi det hemma började jag tänka. Och kom på att hemma har ju faktiskt folk barnvagnar. Det har de inte här. Här bär man dem tills de kan gå sen får de gå. Varför? Ja men vad ska de rulla dem på? Det finns ju inga trottoarer. Det funkar helt enkelt inte. Men det lustiga är att jag inte sett det förrän idag. Att ingen har barnvagn. Nåt annat jag reflekterade över i måndags när jag väntade på bussen är att här finns inget klotter alls. Inte på några väggar, murar, busskurer.... allt är rent och snyggt. Nåt annat positivt är att idag kom det frimärken. De har varit helt slut på ön i över en månad. Hur kan frimärken ta slut? Vi beställde frimärken från jobbet, man beställer hos regeringen. Det tog alltså fem veckor att få ett par ark. Då kanske man inte ska bli brydd att det tar lite tid att få ett visum förlängt? Men å andra sidan, jag har letat en brevlåda sen jag kom hit. Jag frågade Karen som är inne på sitt femte år som boende här var man hittar en brevlåda, "ingen aning, jag letar fortfarande" sa hon. Så det är kanske ingen rykande åtgång på frimärken om man inte har någonstans att göra av posten?

Men apropå brydd. Jag har en kollega, tänker inte nämna henne vid namn men kära nån. I förra veckan fick hon uppdraget att skriva upp alla nummer på våra maskiner då vi gjorde en inventering. Vi pratar kaffemaskiner, bryggare, kvarnar och mixers. Listan kom och allt var gott. Tills vi insåg att inga nummer stämde. På frågan vilka nummer hon skrivit av så svarade hon att det var så jobbigt att vända på alla apparater för att få reg nr så hon skrev av nåt nummer hon såg på framsidan eller kortsidan som såg lite lagomt käckt ut. Och det roliga är att hon än idag inte kan förstå vad som gick fel. Men det är ju inte allt. Idag skulle hon åka till vårt lager för att hämta en ismaskin då en sån gått sönder på ett av våra caféer och det var lite panik. Det var strax innan kl 10. Vid 13.30 ringer cafét och undrar vad f-n som händer. När vi ringer upp vår kära kollega så sitter hon utanför lagret och väntar på att någon ska komma förbi och låsa upp då hon inte har med sig någon nyckel. Men hon har inte meddelat någon att hon sitter där utan nyckel. Där har hon suttit i 35 graders värme i nästan fyra timmar. Det hade tagit henne 5 min att åka tillbaka till kontoret och hämtat nyckeln. Jösses. Det är såna här saker jag bara inte kan förstå. Som en annan kollega säger till mig idag, "Någon har glömt att stänga kylen ordentligt så det har läckt ut vatten i hela lobbyn". Det är ju inte speciellt bra eftersom vi förvarar grädde och mjölk där som ska ut till caféerna. Två timmar senare när jag går förbi så är dörren fortfarande på glänt och ännu mera vatten på golvet. Du kanske kunde ha knuffat in kartongerna och stängt dörren var mitt heta tips. Hon såg på mig som om jag var från Mars.

Reggae On The Hill

I söndags var det dags för en av de större händelserna på Barbados. Vi har haft en reggae festival i en vecka och i söndags var det dags för Reggae On The Hill vilket var helt fantastiskt!
Vi gick upp med tuppen. Jag gjorde kycklingwraps och Marie fyllde pitabröd med en smarrig vegetarisk fyllning. Vi packade vår stora kylbox, laddade med stolar och filtar och hyrde en bil. Styrde kosan mot öns nordligaste del, St Lucy. Strax innan 10 på förmiddagen hade vi börjat slå läger.


Vid lunchtid började det bli lite trångt. Här har vi en kille som sålde, tja, nötter? Jodå, det var jordnötter i säcken.

Nonstop reggae musik i närmare tolv timmar. Helt underbart! I början flera lokala förmågor men även stora internationella artister spelade. Det var bara så braaaaaa!

Vi njöt! Även fast det blev väldans trångt framåt timmarna.... Här har vi tagit en vilopaus ifrån allt dansande. Marie ljög och sa till de runt omkring oss att jag var resereporter och det smällde högt. När vår cola tog slut och vi trodde vi fick dricka vår rom endast med is kom det colaflaskor skickandes från höger och vänster. Jo, jo, så är det att vara kändis!

En fantastisk dag! Vi såg så mycket draman.... hysteriskt! Det är inne att vara kortklippt, som Rhianna som kommer från Barbados. Så de som inte har kort rakt hår sätter ju naturligtvis på sig en peruk inför en sådan tillställning som denna. Har man då ett riktigt afro-hår så kanske inte allt hår får plats under en peruk med uppklippt nacke, eller? Det hänger lixom ut där bak.... Men det gör ju ingenting så länge du har puffärmar och volangkjol. Tjejen bredvid oss såg precis ut som tjejen i Michael Jacksons video Thriller. Hockeyfrilla på riktigt hög nivå. Tog en bild men den blev inte bra tyvärr. Modet här är inte riktigt vad som är mode hemma, visst är det 80-tals inspirerat även hemma men här ÄR det kläder som jag själv bar på 80-talet. Fattas bara att en Takano overall dyker upp så är det pricken över i:et. Sen har vi ju dessa underbara rastas... Vilket får mig att tänka på min chefs trädgårdsmästare som är en äkta rasta och när han lånade min telefon i förra veckan. Han är nog i 60-års åldern, lååååångt rasta hår och rasta skägg. Efter han lagt på luren kröp det små djur på mitt skrivbord....... Det blev till att spraya med "döskallesprayen". Om det var löss från trädgården eller andra små husdjur vill jag inte veta.

Immigrations, rån, peruker och annat smått & gott

Idag var jag ner till immigrations igen för att hämta ut mitt pass med förlängda visum i. Gick rätt fort, en halvtimma så var det min tur. Receptionisten tog mitt kvitto och gick iväg, kom tillbaka och sa "Jag kan inte hitta det". Nehe, tänkte jag och väntade på en fortsättning (att jag inte lär mig!!!). Så, sa jag till slut. Vad gör vi nu? Kvinnan tittade på mig och ryckte på axlarna. Suck. Jag kan ju inte bara vara utan pass sådär. "Vad gällde det?" sa hon sen. En förlängning av mitt turistvisum sa jag. "Jaha, men jag kan inte hitta det. Vad konstigt". Jo det kan man ju lugnt säga tänkte jag. Du kanske kan kolla en gång till bara utifall att, sa jag ,och till min förvåning så gick hon iväg och kollade en gång till. Och vips! Där var det visst! Smidigt.

Min kollega Greg blev rånad häromdagen. Fick en pistol mot huvudet och blev av med sin mobil. En liten stund senare anmäler en äldre man att han blivit rånad på samma sätt, 40 kr fick rånarna. Och en mobil. Men blev du inte rädd? frågade jag. Nä, det var inte första gången jag fått en pistol mot huvudet och dom här killarna var ju inte ens professionella, sa han lugnt.

Peruk är jätteinne här. Och det gör absolut ingenting att de syns, tydligen. Så många fula, sneda, konstiga, syntetiska peruker som kvinnorna bär - jag blir helt matt! Men de tycker de är jättefina i sina spännande frisyrer och svassar stolt omkring på gatorna. Att det sticker fram lite svart krusigt hår vid öronen när resten är ljusbrunt och spikrakt gör ingenting.

Idag hade vi anställningsintervjuer till våra kaffehak, fem personer. Den första som kom var en kille, en timma för tidigt kom han, svettades så jag tyckte riktigt synd om honom. Han visade sig inte va vad vi letade efter, han borde nog kratta grus eller nåt sånt. Ingen social förmåga alls och vi alla uppfattade honom som säregen minst sagt. Den andra kom aldrig. Ringde aldrig heller. Den tredje kom 1,5 timma för tidigt. På frågan om hon kunde berätta lite om sig själv sa hon, "nä helst inte, jag brukar bli retad då." Hon var 28 år. Den fjärde pratade så tyst att jag inte kunde höra henne genom luckan även fast jag bad henne prata högre. Fick gå ut i entrén till slut. Den femte hade svåra attityd problem. Så det bídde ingen. Rolig var ju hon oxå som sa att hon inte hade några problem med att arbeta skift. Sen kom det fram att hon var ensam med tre barn, inte kunde börja före 9.30, inte sluta efter 16 och hon kunde inte jobba några helger.

Vad mer har hänt då? En släng av matförgiftning här i veckan. Allt är bra nu. Hoppas det skiner lite sol i helgen. Regnperioden har börjat, det kommer några rejäla skurar då och då om dagarna, ibland inte alls. Det är ändå ca 35 grader och luften är så fuktig. Så fort man tittar ut känner man rännilar av svett längs ryggen och håret krullar upp sig en decimeter. Det är då det känns som allra mysigast att tillbringa 25 min på en fullknökad buss på morronen så man blir lite extra varm. Skolan har varit stängd två veckor över påsken och när jag klev på bussen i måndags förväntade mig gott om plats och en restid på 5 min. Det tiden är förbiiii! Nu har man armar, ben, väskor och matlådor högt och lågt medan svetten bara rinner. Jag kommer fräsch som en nyponros till jobbet varje morron. I alla fall låtsas jag det!

Jag klippte mig i veckan. Idag hade jag håret utsläppt för första gången på jobbet, har det alltid uppsatt annars. Där står jag i nytoppat hår, krulligt och fluffigt av all humiditet i luften och min chef Vanita säger "åh vad fin du är i utsläppt hår, även om det är stripigt och saknar volym".

Kalas på jobbet idag!

Det är en rätt så mysig busstur till jobbet. Åker förbi galoppbanan och där är det full fart. Några jockeys rider runt och tränar på banan. Några sitter med uppknäppta hjälmar och fikar och pratar skit. Du ser både ägare, tränare och entusiaster blandat och lukten av stall går rakt in i bussen när vi passerar. En trevlig stund så där på morronkvisten. Idag var det en kille som tappade ett mynt under bussen när han skulle kliva på. Vad gör busschauffören då? Jo han backar hela bussen så killen kan ta fram pengen, typ 50 öre. DET hade inte skett hemma i Sverige!

Så här ser mitt jobb ut. Det är här jag är 6 dagar i veckan numera. Inte konstigt man blivit blek. Dessutom har regnperioden kommit så det blir mycket lite sol på söndagarna.

Idag bjöd företaget på lunch för att två stycken fyllt år nyligen. Vi fick makaronipaj, kyckling, ris & bönor, grillad tonfisk, coleslaw och sötpotatis paj. Makaronipaj är som en gratäng med makaroner, mycket ost och kryddor. Helt okej. Det roliga är ju att så fort det vankas mat på olika typer av tillställningar så är det alltid, inga undantag här inte, makaronipaj, kyckling, ris & bönor och fisk. Jämt. Bajaner är inte så variationsrika, gillar inte nya saker.

Här ser ni Greg som är ansvarig för alla kaffeställen på ön, Gary som kör ut varor och Pearl vår ekonomichef.

Här ser ni ett halvt huvud av Simone som är marknadschef, Cleo som är supervisor ute på ett av kaffeställena, Elroy och Tonya som är tekniker och Sa-Jan som oxå kör ut varor. Vi sitter i vårt träningsrum som de kallar det, bland alla kaffemaskiner och grejjer.

Här är födelsedagsbarnen med cheesecake tårtan. Cecil som är operationell chef och James som är tekniker.

I lördagskväll hade jag Marie, Karen och Mary-Jane över på middag. Jag gjorde turk/libanesiskt med köfte (kryddiga köttfärsjärpar), tabulleh (bulgursallad) och myntayoughurt till det. Sen blev det smulpaj, björnbär, till efterrätt. Det var lyckat. Så pass att Karen ringde på söndagen och ville komma på lunch och äta upp resterna. Sen gick vi över till hotellet som är våra grannar, Coconut Court, och satte oss i strandbaren och tog en drink och kollade in alla roliga männsikor. Det blir alltid någon typ av drama. Många relationsdraman bland turistande par och sen har vi ju strandraggarna som är underbart roliga att studera. Igår svimmade en kvinna och Marie som har en dröm att bli ambulansförare i sitt nästa liv ryckte ut och hjälpte till. Kvar satt jag och Karen med varsin drink och undrade förstrött vad som hände när vi såg Marie galoppera iväg...

Det har varit tre stycken olika och kikat på min lgh, så jag antar att jag kommer att flytta ut igen vid månadsskiftet. En ny lgh varje månad. Inte illa, blir ju riktigt berest även här i huset. Mentalfallet har inte dykt upp än. Såklart. Men jag är i alla fall glad att inte bo kvar i den varma boxen utan får bo luftigt och mera riktigt i den här trean. Så får vi se vad det blir i maj! Kanske dax att hamna på markplan?

Beachparty

Marie fyllde 40 i veckan och på lördagkvällen (påskafton) hade vi ett beachparty hemma på vår strand. Karen fick uppdraget att vara DJ och det tog hon väldans seriöst. Gick inte att få bort henne från platsen och inga önskelåtar gick igenom förrän vi mutat henne med några rom & cola. Då fick vi lite Abba dagen till ära. Kan ju tilläggas att ingen bajan kände igen låtarna eller hade hört talas om Abba. Men å andra sidan så frågade en bajan mig i torsdags vilket år Sverige fick sin frihet från Storbritannien.

Vi hade fiskspett och kycklingspett på menyn som vi åt med salladsspett, grillade grönsaker och bakad potatis. Salladsspett är en fantastiskt bra grej! Man trär helt enkelt salladsblad, gurka, tomat, paprika, morotsskivor, oliver eller vad man nu vill ha på ett spett och så slipper salladen blåsa av tallriken. Finurligt va?

Här är Keisha och Cary från Maries jobb.
Marie hade bjudit in till kl 17 och vid halv åtta tiden började folk komma. Är jag förvånad? Nej. De tänker ju helt annorlunda än oss när det gäller tider. Hon hade oxå bett folk anmäla sig så hon visste hur mycket mat vi skulle göra men.... behöver jag nämna att de som skrivit upp sig inte kom och de som inte skrivit upp sig kom. Typ. Hon hade oxå bett alla ta med sig nåt att dricka. Ingen hade med sig nåt. Inte en enda. Keisha däremot hade med sig coconut bread som hennes mamma bakat och som var underbart gott.

Mary-Jane, Anita och Pat.

Vi var nog ett 30-tal som mest. Några stannade länge och några kom en stund. Helt plötsligt stöter vi på en man vi inte känner, en skotte visade det sig, som står och häller upp en drink och tyckte att det var ett trevligt party och undrar till vem han ska betala. Han var kvar till sist. Vi höll på till halv två snåret. Då fick ju Marie och några till för sig att de skulle bada vilket resulterade i att hennes nycklar försvann. Vi hörde dagen efter att en fiskare fångat upp dem och lagt dem vid en palm men när vi skulle leta efter dem där så var de borta.

Karen hade fixat en tårta som inte gick av för hackor! Lite brownie aktig med chokladmousse emellan och färsk frukt ovanpå.

Idag, annandag påsk, åkte vi till Dover beach och hämtade igen oss efter en intensiv helg. Där var badvakterna på alerten som vanligt. Det vill säga inte alls. Jag har ju glömt att berätta om fenomenet badvakter. På Barbados vet jag inte varför de har badvakter för ingen är där för att kika ut över stranden och havet för att se om någon är i nöd. De har fullt upp med att ragga brudar, sova eller sitta och spana på vilka nya turister de ska lägga in stöten på. Självklart blir det jobbigt att kika i motljus så de sitter oftast med ryggen mot vattnet så de ska se tjejerna bättre. Idag tog de ändå rekord, fyra stycken badvakter ligger på varsin solstol längst bak på stranden och rullar varsin joint och röker på. Det är säkerhet det!

Det kom en man, hög som ett hus eller stenfull, med bar överkropp och jeans sjungandes på stranden. Han ställde sig vid duscharna där man duschar av sig saltvatten o sand och började med sin söndagstvätt. Han tvättade hela sig plus sina kläder. Sjungandes som Louis Armstrong högt och ljudligt över hela beachen. under tiden. När han höll på och rota runt och tvätta skrevet helt ogenerat höll vi bara på att svimma av skratt.

Jo, det blev ju så att jag fick flytta igen. Nu bor jag på vänster sida om Marie i en trea och trivs riktigt bra. Den är svalare och det är skönt med lite utrymme. Natuligtvis skedde inte detta heller utan drama. Saudia och Bianca som bodde här innan mig flyttade ut i tisdags. Kvar var deras gäst från Belgien som vägrade flytta ut. Hon tyckte det vore en jättebra idé att vi delade lägenhet i fem dagar tills hon skulle resa hem. Vad är det med folk? Hon har två vänner och en syster här som hon kan bo hos men nä, vilken bra idé att fråga den nya hyresgästen som hon hejat på en gång om inte de kan dela boende? Till på köpet hade hon tagit med sig sin egna blender hela vägen från Belgien. Det är ju viktigt när man är på semester i två veckor. Packa ner en stor blender, jag hade valt skor och kläder istället i min resväska. Och undrar vad hon hade för problem för den rackarns blendern gick varm dygnet runt. Hon kunde köra den precis när man skulle somna, sådär vid 23-snåret. Sen drog hon igång den igen vid 01.30 och så igång igen vid 05-draget. WHAT??? Köket är precis vid balkongen, som har en gallerdörr - ingen ljudisolerad dörr. Alla lägenheter i huset vetter åt samma håll och har oxå gallerdörrar till balkongerna. Det är med andra ord lyhört. Hur kan man tro att det är okej att dra igång ett världskrig med motorsågar mitt i natten? För den blendern hade nog sina bästa dagar på 50-talet. Vad är det med folk här? Börjar tro det är mig det är fel på eftersom alla andra verkar tänka annorlunda än jag. Helt osökt kommer jag att tänka på jobbet, kanske dax att krypa till kojs om man ska orka med alla fantastiska människor som kommer i min väg där i morron. Natti natti!

Långfredagen, barnvaktsdag

På långfredagen lånade vi barnen från June, Simone och Gail så de fick en barnfri dag. Redan innan kl 9 hade vi hela konkarongen på plats och vi hängde på stranden tills det blev mörkt.

Vi träffade på Adrian som lärde oss att fiska spigg och alla barnen döpte sina fiskar och tog med sig dem hem till sina mammors stora förtjusning ;-)

Vi grillade hamburgare, åt godis och hade det allmänt mysigt.

Grannen lånade ut sina kajaker till barnen och det var en höjdare. Inte ens när tidvattnet drog undan och det blev stenigt kunde vi få upp varken hundar eller ungar ur havet. Men om det var vi eller barnen som var tröttast vid sängdax låter vi vara osagt. Men en härlig dag hade vi!

Första arbetsdagen

I fredags var det alltså dax för min första arbetsdag. Med svart kjol och nystruken blus ställde jag mig och väntade på bussen. Det är ovant att man aldrig vet när bussarna kommer men efter en kvart så kom min buss och jag var på väg. Mötte en av cheferna i dörren som var på väg ut, han släppte in mig och sen var jag ensam. Jag menar helt ensam. I en och en halv timma satt jag själv, telefonen ringde hysteriskt, jag visste inte vart nycklarna fanns så jag kunde inte öppna upp dörrarna och släppa in folk som ville in. Jag tog meddelanden till personer jag inte visste vilka de var, och några jobbade inte längre kvar fick jag veta när Simone äntligen dök upp. Hon stannade en timma sen var jag själv igen. Det är ju bara till att skratta. Introduktion är inget ord som finns i deras vokabulär, det är ett som är säkert!

När det sen blev lunch så fanns inget att köpa i närheten, ingen erbjöd sig att ta mig med ut på lunch eller köpa med sig nåt till mig. Så tack Marie för att du åkte förbi mig med en pirog!!! Dagen fortsatte i samma stil. Helt själv försökte jag styra upp bland samtalen och skrattade hysteriskt för mig själv däremellan. 20 min innan jag ska sluta ringer en av cheferna ner till mig och pratar om ett kontrakt han vill jag ska skriva och det ska vara klart i morron, lördag. Öh, jaha, så du vill att jag ska jobba över? "Nej, nej, det behövs inte. Det räcker om det är klart i morron". Ja, sa jag, men det är lördag i morron. "Ja" sa han. Men då behöver jag nog sitta kvar idag, sa jag, för att hinna. "Nä men det räcker att det är klart i morron". Då anade jag vart det barkade hän, så du menar att jag ska jobba i morron, en lördag? sa jag. "Yes, of course" sa han. Okej, sa jag, det är det ingen som sagt nåt om, att jag ska jobba 6 dagar i veckan. "Oh, sorry about that" sa han. Hur länge ska jag jobba då? frågade jag. "Åh det vet jag inte. Jag vet inte hur länge vi har öppet på lördagar men jag ska ta reda på det tills i morron". Som grädde på moset fick jag vänta på bussen i 55 min när jag skulle hem. Ingen chaufför som vill jobba fredagkvällar tydligen....

Så, igår lördag var jag på jobbet till kl 9 som sagt. Men som vanligt när det gäller bajaner så finns inga egentliga tider så det var bara att hitta en skuggig plats och vänta tills Cecil kom en halvtimma senare och låste upp. Vid tio ringer han ner och säger att han ska droppa dokumentet till mig så jag kan börja skriva kontraktet. Okej. När klockan blev elva hade jag ännu inte sett några papper så jag tänkte att ska jag bli klar innan 12 (det var omkring där jag skulle sluta) är det nog bäst jag går upp till honom och hämtar dem. Utanför dörren kliver jag på nåt. Underlaget till kontraktet. Han har alltså kastat ner dokumenten från övervåningen via trapphuset ner till min våning. Det var vad han menade med droppa. Jag blir så trött....och full i skratt. Det är inte lätt att hänga med i den här nya världen.

Jobb!

Oj här händer det grejjer!
Idag blev jag uppringd på väg till boxercise-passet. Karens chef ville träffa mig redan idag för att prata om ett tillfälligt jobb. Så efter passet och en 90 min lång massage som var smärtsam men välbehövlig, var jag på intervju. Jag ska hjälpa till på kontoret som assistent. Fixa undan en massa som har blivit liggande och assistera nya projekt. Organisatör som jag är så kliar det i fingararna nu! Börjar kl 08.30 i morron, tjoho! Hur länge? Ja, 2-4 veckor eller nåt sånt sa chefen. Var? West India Coffee heter företaget och pysslar alltså med kaffe. En massa spännande kaffemaskiner och nya kaffesmaker fanns där, mmmm!

När jag kom hem från intervjun mötte jag värden som fixade Maries toalett som inte gått att spola med på ett par dagar. Han hade oxå nyheter. Jag ska flytta ut ur mitt rena krypin och in i trean. Tjoflöjt! Ut med svenskan och in med mentalfallet! Men har jag tur och de inte hittar någon som kan bo från maj så får jag bo kvar. Men vi får väl se.... det svänger fort här på Barbados =) . Så är det någon som tänkt komma å hälsa på så har jag nu gott om plats! Skynda skynda på fortet är det bråttom, som Gunde skulle ha sagt.

Men, jag som ska till frissan i morron. Och in och hämta passet nästa vecka. Och vad händer med solbrännan egentligen om den inte får underhåll? Hm, är det rätt att ta ett jobb? Har jag tid med det? Kanske ska fråga om halvtid....

Åh vet ni va! Mamma och Helena, jag har hittat Kullamöri!!!!! Underbart! För er som inte vet vad det är så är det Wasabröds Delikatess. Fråga mig inte varför vi döpte det till Kullamöri, jag var väl 4 och Helena 6 vid det tillfället.

Ikväll blir det att gå på Mamma Mias och äta pizza för att fira mitt nya jobb!

Shoppingendorfiner & gamla traditioner

Det är väl märkligt att man kan bli så himla nöjd och lycklig av att shoppa? Vad är det egentligen som sker i kroppen? I går när jag var på väg hem från stan så kände jag mig totalt lycklig och satt och log hela vägen hem. För jag hade 4 kassar i händerna. Lyckoruset sitter nästan kvar än, eller om det är morronkaffet som ger liknande känslor. Vem vet?



Ett nytt batteri till bankdosan blev det äntligen. Det var inte det enklaste att hitta klockreparationsbutiken. Inne i ett apotek finns en trappa, gå upp för den, gå igenom korridoren som ser ut som en kontorskorridor och där, bakom kröken i rum 7, finns en man med en massa klockor. Batteriet han satte i var "så gott som nytt", vad han nu menar med det. Håller det så jag kan betala räkningarna en gång eller två?



Det bidde även en strandbag av billigaste slag och två klänningar. Säga vad man vill om butikspersonalen men de är lika ärliga som i Thailand. "No, you look fat in that". Tack, den tar jag!

Någon sladd till datorn blev det inte. Jag kunde mer om elektronik än mannen i affären som ville sälja på mig en skarvsladd för telefoner. Så jag antar jag får dras med den enerverande superdåliga internetkopplingen ett tag till. Jag hade alldeles precis nyss skrivit klart dagens inlägg och när jag klickade på publicera-knappen så hade jag ingen koppling och allt försvann. Synd att det inte hjälper att skrika (jag provade inget hände).

Nog för jag är norrlänning men någon måtta på att korta av orden får det väl ändå vara?! Jag har svårt att förstå den bajanska dialekten. Till exempel säger de "Sadda" istället för Saturday. Det är ganska lätt att framstå som dum. När jag frågat tre gånger "ursäkta vad sa du" och ändå inte förstår så ler jag bara och hoppas det kan tolkas som ett bra svar. Vad gör man?

Jag har ju nämnt att jag upplever Barbados som ett kinderägg. Inte bara för all choklad (!) utan för att det hela tiden är överraskningar av olika slag. I söndags kom värden förbi och sa att han pratat med Olivia, kvinnan som bodde i mitt krypin före mig. Hon var nu utskriven från sjukhuset och mådde bra på medicineringen och hon var redo att flytta tillbaka. Va? Öh? Så, efter att ha kommit överens om hyran, jag har städat i fem dagar för att få det okej och köpt lite nya grejer in dit så vet jag inte om jag får bo kvar. Suck. Lägenheten bredvid Marie på andra hållet är en trea och den är ledig från 1 april men ännu har de inte hittat någon ny hyresgäst. Så värdens förslag var att OM de inte får en ny hyresgäst där snart så kan jag bo där i april. Ja, det är ju bara en vecka kvar av mars så vi får väl snart se vad som händer.

Vi planerar Maries 40-års dag för fullt. Vi är ett gäng som ska åka på katamarantur på dagen och sen blir det grillfest på kvällen här hemma på stranden. Då kommer nog de flesta av hennes arbetskamrater oxå. Det är inte många Bajaner som kan simma. När de vita åkte runt Afrikas kuster för att samla in slavar så tog de de som fanns i vattnet och på stränderna. Därför bor än i dag de flesta bajaner i inlandet och har av den anledningen inte heller lärt sig simma. "The sea has no backdoor" som de säger. Traditioner är starka.

Mitt chateau

Här kommer bilder på mitt krypin.

Gallret ni ser är gallret innanför ytterdörren, så det är här man kommer in i lyan.

Kyl, frys, micro, byrå och såklart sängen med prinsesstältet.

En stol att slänga kläder på, en TV (som just nu bara visar en enda kanal - jag är något trött på Dr Phil) och såklart en fläkt!

Badrum är väl att överdriva men en toa och en dusch i alla fall. Ett duschdraperi fungerar som dörr. Bakom de vita dörrarna är en stor garderob, sån man kan gå in i. Det gillar jag!

Jodå det finns även en köksdel. Diskbänken fungerar även som handfat.

Utanför dörren så är Marie närmaste granne, två steg bort. Så min lya använder jag som sovrum och garderob. Det är i Maries lägenhet som det lagas mat, hängs i soffan och såklart på på balkongen.

I går var jag och Mary-Jane på beachen. Vi tänkte att vi provar Boatyard. Där löser man in sig för 30 dollar ( x 4 = 120 kr) och för det så får man solstol, parasoll och sen för en viss del av entré avgiften så får man plocka ut mat och dryck. Praktiskt. MEN vi hade helt glömt att det är onsdag. Ve och fasa! Det är den dagen i veckan som det kryllar av kryssningsbåtar i hamnen och alla passagerarna fullkomligt väller in. Så när vi kom strax före 11 så fanns inga parasoll kvar. Snopet. Så vi knatade vidare och hittade ett ställe intill som hade stolar & parasoll. Dit hittade även de från båtarna som inte heller fick plats på Boatyard, så snart var vi omringade av rökande och skränande ryssar. Det är då det är viktigt att fokusera på annat. Som det fantastiska vattnet. Det är så turkost och klart, så vackert så man tror nästan det är arrangerat. Fin vit mjuk sand... Underbart! Inte en sten på botten. Kommer lite fiskar simmandes i alla möjliga färger. Men det är riktigt hett här. Sådär ni vet att man ser hur luften vibrerar. Det går lixom vågor i luften.

Idag har jag mest promenerat runt och stretchat. Jag anar oråd. Det verkar som att ett ryggskott är på intågande. Så det är bara till att röra sig och stretcha för kung och fosterland. Jag vägrar bli dålig här! Ska ta en tur längs stranden nu snart igen innan det blir mörkt. Innan 19 alltså. I morron blir det nog en ny strandutflykt med Mary-Jane. Å sen är det ju helg!

Grattis Ingemar Stenmark på födelsedan förresten!

Regn idag

I natt började spöregnet och har precis slutat, ca kl 13 lokal tid. Det har regnat in oxå. Ner i digitalboxen så nu funkar inte TV:n. Det står 3 byttor på golvet där jag försökt fånga upp det mesta av vattnet. Det ser fortfarande grått ut så det lär väl komma fler skurar. Jag som tänkt ta mig en stranddag. Men det är så välbehövligt, ön är såååå torr. Och istället så fick mitt hår sig en välbehövlig hårinpackning. Allt gott.

Vad har hänt sen sist då? Jag har skrubbat så jag började flå i händerna. Först då kom jag på att skurhandskar kan vara bra att ha. Så nu är mitt krypin rent och jag flyttade in i fredags. Jag är fortfarande lite nojjig över att det ska komma in djur av olika sorter men hittills så har det varit lugnt. Mitt prinsesstält gör ju sitt oxå så jag känner mig så trygg så. Bilder kommer i veckan. Då får ni även se mitt fulaste inköp hittills i mitt liv. En gräslig bordslampa. Men det finns inga snygga och allt är jättedyrt så det fick bli den billigaste jag hittade. Sen åkte vi till Miami Beach och solade och badade. Åt min första Fly Fish Sandwich - supergod! Provade även på fiskkakor som var som friterade bollar, oxå väldigt goda. I går var vi på stranden här hemma och kikade på en kite surfing tävling och hade picknick. Avslutade med en promenad på boardwalken och en gigantisk glass.

Jo, men i lördags morse när Marie klev ut genom dörren låg en rejäl skit i en 6:a och väntade på henne. Vi vet inte om det är en jättehund eller en människa som givit oss denna present men gu så himla äckligt! Så nu när vi hör något ljud utanför så rusar vi till fönstret för att se om vi kan få se vem det kan ha varit. Är det en människa så vill jag nog inte veta, tror jag kommer att spy. Det påminner om när vi var i Italien och jag var 7 år och klev i en skit som en zigenarkille gjort (han satt i en trapp och sket ner på golvet i hotellobbyn) och jag kom gående i mina nya fina skinnsandaler med kilklack RAKT i skiten och jag började gråta och fick panik. Mina fina skor full med människobajs...

Jag har ju varit på anställningsintervju oxå! Det gick jättebra. De ville ha mig. MEN jag har ju inget arbetstillstånd och att skaffa det här är allt annat än enkelt. Först måste man få ett jobb som ingen annan på ön kan klara av då alla öbor går först. Lyckas man med det så ska arbetsgivaren söka och betala för tillståndet och det kan ta mellan 10 veckor och ett halvår innan det är klart. Beroende på vem du känner eller vem som tar hand om ditt ärende nere på immigrationsverket. Å där vet vi ju hur det kan gå till! Så, min blivande arbetsgivare (ett nyöppnat frukostcafé) hade väl ingen lust att gå igenom hela den proceduren. De skulle ringa tillbaka till mig samma dag men de har inte ringt än och det är så det funkar här. Här säger man "jag ringer senare idag" eller "jag ringer dig i morron" och det är lika säkert som att du i Sverige blir uppringd av någon som kl 04.35 på krogen säger att "jag ringer dig nån dag". Hahaha! Det är underbart med olika kulturer!

Får jag nåt visum tro?

Jag var tillbaka hos immigrationsverket igår. Köade 45 min för att få berätta mitt ärende, 20 min för att få betala och sen ganska exakt 2 timmars väntan för att få träffa handläggaren. Smidigare än jag trott, var förberedd på en heldag. Men det var lika varmt som sist.

Handläggaren, vad ska jag berätta om henne? Hon skulle vidare på begravning direkt efter mig så det var väl tur att jag fick träffa henne innan hon drog igen. Jag sa förstås att det var tråkigt och beklagade förlusten av hennes forna kollega. Då gick hon igång med bibelcitat och sen blev jag kvar i båset med henne och diskuterade kristendomen, Guds vilja, vad står det i bibeln egentligen och hur ska vi tolka det? och så vidare i nästan en timma. Käre värld... Vad gör man inte för att få stanna i solen som egentligen är skadlig för en. Man undrar ju ibland hur man tänker.....

Ja, och hur gick det då? Ja det undrar jag med! Jag ska tillbaka i slutet av månaden för att hämta upp passet och då får jag se vad de stämplat. Idel överraskningar! Hela ön är som ett kinderägg.

Maries granne har flyttat ut lite abrupt. Kvinnan har mentala problem och som vi förstått är hon nu intagen på något sjukhus. Så när värden frågade om jag var intresserad av att flytta in där gav jag honom ett skambud som jag inte förväntade mig skulle gå igenom och jag är inte så angelägen om att ha nåt eget heller. Men så knackade han på och gav mig nycklarna i måndags! Så helt plötsligt har jag ett eget ställe. Endast ca 15 kvm och ett draperi för toan men det funkar ju att sova och förvara grejer där. Och Marie slipper pannlampan på mornarna när hon försöker balansera mellan bäddsoffan och möblerna för att komma till jobbet.

Den lilla lyan är däremot vansinnigt skitig. Damen har som sagt mentala problem och har nog inte städat på det året hon och hunden bott där. Första känslan var bara: Aldrig! Det här kommer aldrig att gå! Kackerlackor och fästingar kröp i sängen, råttskit i mängder under diskhon, allt skitigt, fett och bara så himla äckligt. Men det börjar ta sig nu. Väggarna är vita istället för gråsvarta och gardinerna tvättade. Marie gjorde ett hästjobb med kyl, frys och micro igår. Själv höll jag på i över 2 tim bara med garderoben. Det tar nog hela veckan att städa det lilla utrymmet men det kommer att bli bra till slut. Så, kanske dax att sluta blogga och skrida till verket med städningen då. Hej så länge!

Bridgetown, huvudstaden

Mitt visum går ut idag. Så jag begav mig in till immigrationsmyndigheten i fredags, köade för fotografering och köade för att få berätta mitt ärende. Lokalen var utan luftkonditionering, du fick inte ha med vatten, frukt eller nåt ätbart och det var strikta klädregler. Så jag hade strukit blus och såg ut som jag var på väg till kyrkan. Såååå varmt!

I alla fall, väl framme hos tanten i luckan (som såg ut som att hennes bästa dag var någon gång på 60-talet, inte i närheten av nutid i alla fall) så säger hon efter en glimt på mina papper "Vad gör du här?" Ja, sa jag, mitt visum går ut på måndag och jag behöver förnya det. "Ja men kom tillbaka på måndag då" Öh, jaha.... men nu är jag ju här med alla papper och foton i ordning, kan du hjälpa mig? "Nä, hon som har hand om ditt ärende har två före dig på kö och hon vill gå hem tidigare idag för att det är fredag. Så kom tillbaka på måndag". Ja men då går ju mitt visum ut, sa jag. "Och?" sa hon frågande. Sen la hon till "Nä kom inte på måndag, det är så mycket folk här på måndagar. Kom på tisdag istället". Ja men då har ju mitt visum gått ut, sa jag. "Tisdag är en bra dag, kom då" sa hon och viftade bort mig. Så jag får väl göra ett nytt försök i morron då och hoppas att de inte slänger ut mig direkt.

Jag tog en promenad genom stan i alla fall på vägen hem och här nedan är några bilder:

Golden Cup Hästkapplöpning

I lördags var det dags för årets hästkapplöpning av stora mått. Limousiner kom framkörandes och än den ena paljettklänningen efter den andra gled in genom entrén. Premiärministern var där och alla "viktiga" inom näringslivet på ön. Tyvärr vågade jag inte ta några bilder på dem eller alla galaklänningar. Inte heller på Elvis som satt i publiken i full utstyrsel som rätt var det va reste sig upp och sjöng: "I'm all shook up". Intressant.

Karen och Gabriel pratar taktik inför loppen, framförallt inför lopp 8: Guld Cups loppet.
Vi hade en jättetrevlig dag. Jag ser fram emot nästa race.

Och Karen fick rätt! Tjihoooo! Hon plockade hem vinnaren i Guld cupen vilket inte var storfavoriten utan något av en liten outsider. Grattis!